Inhemsk litteratur på 1910-talet

1910-talet

Inhemsk litteratur på 1910-talet

Folklivsskildringen var den dominerade genren hos den författargeneration som debuterade kring sekelskiftet. Folklivsskildringen kännetecknas bland annat av en närhet till naturen, en demokratisk människosyn, och ett krav på social rättvisa. Huvudpersonerna är osociala individualister, och böckerna innehåller såväl humor som realism.

Redan vid sekelskiftet, och i synnerhet omedelbart efter storstrejken 1905, började det uppstå subkulturer inom den finländska litteraturen. Såväl den finlandssvenska litteraturen som arbetarlitteraturen gick sina egna vägar. Litteraturen blev en samhällelig institution; den reagerade på aktuella händelser och kunde även påverka dem.

Litteraturen behöver nya livsvärden i stället för fattigdom, barkbröd och självförnekande, proklamerade Eino Leino, den främsta opinionsbildaren inom sekelskiftets kulturliv, i sin essäserie om finländska författare år 1909. Glöm samhället och rikta blicken mot inre upplevelser! Leino kallade den nya riktningen nationell nyromantik. De gamla inhemska idealen ersattes av utländska idéer: symbolism, ny fransk målarkonst, jugendstil, och Friedrich Nietzsches filosofi om övermänniskan. Den nyromantiska perioden blev emellertid kortvarig, och redan på 1910-talet förstärktes de realistiska dragen igen.

Nyromantiken påverkade i huvudsak lyriken (bland annat Eino Leino, V.A. Koskenniemi, Otto Manninen). Till nyrealismens företrädare hör bland annat Joel Lehtonen och Maiju Lassila. 1910-talet var en blomstrande tid för den finländska lyriken. Då debuterade flera banbrytande lyriker, bland annat Aaro Hellaakoski och Edith Södergran. Under 1910-talet skrev man också för första gången fri vers på finska (Huugo Jalkanen och Viljo Kojo). Även lyrikerna Juhani Siljo, Lauri Pohjanpää, Einari Vuorela och Jarl Hemmer inledde sina karriärer på 1910-talet.

1916 debuterade F.E. Sillanpää med romanen Livet och solen (Elämä ja aurinko). På den svenskspråkiga sidan uppstod vid den här tiden en grupp författare som kallas Dagdrivare, efter en studentroman av Torsten Helsingius från 1914.

Året 1918 ses ofta som en klar gräns mellan två olika litteraturhistoriska perioder. Merparten av de författare som hade debuterat kring sekelskiftet fortsatte dock att arbeta utan avbrott ända fram till 1930-talet. En ny generation författare debuterade under mellankrigstiden 1918–1939, men den äldre generationen behöll sitt inflytande.

Barn- och ungdomslitteratur

Under 1900-talets första decennier började man frigöra sig från den topelianska, moraliserande och didaktiska sagotraditionen. Periodens mest framstående finska barnförfattare Anni Swan hade tillägnat sig det anglosaxiska synsättet, enligt vilket sagorna ska utveckla barns fantasi. Aili Somersalo lanserade genren sagoroman och är mest känd för sin bok Mestaritontun seikkailut (Mästertomtens äventyr). Även Jalmari Finne var med och förnyade barnlitteraturen i början av seklet. Han är känd för sina böcker om den tokroliga familjen Kiljunen (Kiljusen herrasväki, 1914–1925).

Lähteet / Källor:
Laitinen, Kai: Suomen kirjallisuuden historia (1997).
Äidinkieli: käsikirja (1991).

 

schildt
Runar Schildt (1888–1925)

Bland sina samtida var Schildt den mest uppburne prosaförfattaren, och som dramatiker slog han igenom också i Sverige. Under ett drygt decennium gav Schildt ut åtta novellsamlingar och tre skådespel.

Schildt var utåt sett en spirituell sällskapsmänniska, men led av osäkerhet och med åren av en tilltagande depressivitet. Även Schildts far Arthur var djupt deprimerad och dog när sonen var bara två år.

Schildt hade på fädernet lågadliga anor, medan hans mor hade allmogebakgrund. Barndomssomrarna tillbringade Schildt hos sin mormor, skräddaränkan Strömberg i Antby utanför Lovisa. Han kom då i kontakt med allmogeliv och en folklig före¬ställningsvärld som han utnyttjade litterärt i sina Räfsbackanoveller.

Schildt gick i skolan i Helsingfors och avlade studentexamen 1906. Han studerade vid universitetet i Helsingfors och avlade 1910 filosofie kandidatexamen. År 1915 utnämndes han till litterär chef på Holger Schildts förlag. Det var Runar Schildt som antog Edith Södergrans debutsamling till publicering. Han recenserade också litteratur och var verksam som översättare av prosa och dramatik.


Schildt debuterade 1912 med novellsamlingen Den segrande Eros. Samlingen Perdita och andra noveller (1918) innehåller ”Den svagare”, som är en av Schildts bästa noveller.

Schildt reagerade snabbt på inbördeskriget. Redan 1919 utkom Hemkomsten, där titelnovellen handlar om bondpojken som gick ut på röda sidan och efter nederlaget med sin mors hjälp gömmer sig i hembyn.


Åren 1922–1923 skrev Schildt i snabb följd tre skådespel. Av dem har Galgmannen satts upp med jämna mellanrum. Schildts tre skådespel slutar alla med den manlige huvudpersonens död.

Schildt hade en svåröverträffad förmåga att skriva levande talspråk och att med språkliga markörer förankra sina personer socialt.

Schildt tog sitt liv hösten 1925, troligtvis till följd av självkritik, dålig ekonomi, depression och skrivförlamning.

Källa:
Forssell, Pia: ”Schildt: Runar (1888–1925), kirjailija”, Suomen kansallisbiografia, osa 8.

 

untola
Algot (Algoth) Untola 1868–1918


Algot Untola är en av våra mest gåtfulla författare. Han publicerade inga verk under sitt eget namn, utan använde olika författarnamn. Mest känd är han som Maiju Lassila, men även som Ilmari Rantamala och J.I. Vatanen. Untolas identitet var länge ett mysterium även för förläggarna; manuskripten bara uppenbarade sig på deras bord.

Untola hette ursprungligen Tietäväinen i efternamn. Han studerade till lärare vid seminariet i Sordavala och ändrade sitt namn till Untola. Han jobbade som lärare i Brahestad, Kelviå och Viborg.

1900 flyttade Untola till Sankt Petersburg och bekantade sig där med stadens överklass men även med socialister som planerade revolution. 1903 gifte Untola sig med Therese Küstring. Äktenskapet fullbordades aldrig, men paret skilde sig först 1913. Untola återvände till Finland 1904, tydligen för att dölja sina kontakter med anarkisterna. Han började jobba som lärare i Lohjasaari och träffade där Olga Jasinski som var änka. De fick en dotter tillsammans, men hon dog redan som barn.

Untola flyttade till Kaustby i Österbotten och jobbade där som lärare och som valarbetare för Finska partiet. Olga följde Untola till Kaustby och svartsjuka fick henne att begå en desperat handling: hon kastade svavelsyra på Untola. Untola sköttes av läkare Hjalmar Nordling (författare Hjalmar Nortamo), som även var ordförande i tidiningen Satakuntas redaktionsutskott. Med Nordlings hjälp blev Untola så småningom tidningens chefredaktör.

1916 började Untola jobba för tidningen Kokkola, men blev snart osams med Finska partiet och flyttade till tidningen Työmies 1917. När inbördeskriget bröt ut, var Untola den ledande skribenten inom arbetarrörelsen. De sista numren av Työmies skrev han ensam medan de vita redan hade tagit makten i Helsingfors. Untola togs till fånga och dömdes till döden. På väg till avrättningsplatsen i Sveaborg försökte Untola rymma från båten, och blev ihjälskjuten när han var i vattnet. Enligt ett annat ögonvittne sköts Untola till döds när ett slagsmål utbröt på båten varefter kroppen kastades i havet.

Untola var en av de mest produktiva författarna i Finland. Under sin korta karriär skrev han ett fyrtiotal verk av vilka 27 har blivit publicerade. År 1921 gav Untola ut så många som nio verk. Det mest omtyckta av Untolas verk är Tulitikkuja lainaamassa (Låna tändstickor) som kom ut 1910 under författarnamnet Maiju Lassila. Untola avböjde statspriset i litteratur som han tilldelades för romanen.

Källor:
Levola, Kari: ”Kaukaa viisas, Maiju Lassila (Algot Untola) 1868–1918”, teoksen Maiju Lassila: Tulitikkuja lainaamassa, Liika viisas, (Gummerus, Jyväskylä 1991) esipuheessa.
Sihvo, Hannes: ”Untola, Algoth (1868–1918), kirjailija”, Suomen kansallisbiografia, osa 10.

 

Taggar:

Skrivet av: Virva Soikkeli den 18 september 2017